FIA utredde förslaget och kom bland annat fram till att Bernies medaljsystem skulle ha ändrat utgången av förar-VM vid tretton tillfällen om det hade tillämpats genom åren. FIA var vänliga nog att, i sitt pressmeddelande, påpeka att Nelson Piquet inte hade blivit världsmästare 1981 när han körde för Brabham med just Bernie som ägare. Titeln hade i stället gått till Alain Prost, som i verkligheten slutade femma i mästerskapet; Prost och Piquet skulle ha tagit lika många guld, tre stycken, men Prosts två silver hade slagit Piquets enda. Att Prost bröt nio av femton tävlingar hade inte haft någon betydelse.
Bernie fick inget gehör för sitt förslag. Formel 1 har tack och lov inte förvandlats till några olympiska spel; det är, som det alltid har varit, poängställningen som bestämmer vem mästaren blir. Poängsystemet ändrades likväl inför årets säsong. Det sades att fler placeringar, 10 stycken, måste belönas med poäng om startfältet ska rymma 28 bilar – ett märkligt resonemang om man betänker att det för tjugo år sedan delades ut poäng till 6 av 26 startande. Håller gör inte heller argumentet att fler poängplatser skulle ge roligare racing, eftersom det ofta trycks som hårdast på gaspedalen i kamperna bakom poängen, de där man inte kan vinna annat än äran och inte förlora mer än adrenalinkicken. Idén om att vilja utöka antalet poängplatser torde i stället handla om att vilja ge poäng till fler stall; poäng innebär ökade intäkter och fler sponsorer, och det är tyvärr dessa saker som får Formel 1 att gå runt, runt. Eftersom man så sällan kan läsa DNF intill dagens toppförare är det då ett måste att dela ut poäng till närmare halva startfältet.
Man kan inte att dela ut poäng till 10 förare och låta segraren få 10, så segraren får i stället 25. Det leder till en maximal poängpott på hela 475 poäng! Det leder också till att en förare, om ställningen är den rätta, kan säkra världsmästartiteln genom att bli tia i säsongsavslutningen.
Det är svårt att hävda att det nya poängsystemet är ett brott mot några grundläggande F1-traditioner. Sätter man resomanget under lupp blir det lika bisarrt som populistiska nationalisters tal om ett Sverige som alltid har varit en demokrati där kvinnors rättigheter respekterats. Poängen har ändrats tidigare och VM-tabellerna har beräknats på olika sätt genom åren. Men det finns ändå ett inslag – en talföljd – som man nu har skjutit ordentligt åt sidan: Redan vid starten 1950 och ända fram till 2002 delades poängserien 6–4–3–2 ut till förarna på andra- till femteplats. Även om poängen för en seger har varierat, från 8 till 9 till 10, och antalet tävlingar per säsong har ökat i än högre grad, så har den här poängserien utgjort en grund som gjort det möjligt att jämföra förares resultat från olika tidsperioder. Om inte annat har man kunnat jämföra antalet poäng per GP-start. Det kommer inte längre vara möjligt. Idag går de sex poängen till föraren som slutar sexa, och den sexan lär inte vara mycket värd i sammandraget.
Jag minns hur det lät när poängsystemet ändrades senast, 2003. Säsongen var jämn; Schumacher, Räikkönen och Montoya slogs om titeln, och en fråga som ofta ställdes var hur tabellen hade sett ut om det fortfarande varit sex förare som fått poäng, inte åtta, om det varit fyra poängs skillnad mellan ettan och tvåan, inte två. Det räknades om, tabeller lades sida vid sida.
Frågeställningen har återkommit, till exempel i samband med Bernies medaljförslag, och den lär tas upp i år igen. Förmodligen blir frågan som hetast när vi närmar oss slutet av säsongen. Det kan vara för sent; det egentliga avgörandet, tillfället då tabellen skulle ha förändrats som mest om poängutdelningen varit en annan, kan ha inträffat under sommaren. Därför presenterar jag Reaktionära förar-VM redan nu. För att hänga med från början.
De åtta främsta i förar-VM och deras poäng (samt teoretiska maxpoäng) enligt reglementet för säsongerna: 2010; 2003–2009; 1991–2002.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar