Konsten att ta sämre beslut än Webber

Lördag 11.00. Den sista fria träningen var avslutad och deadline i managerspelet närmade sig. Direkt efter Monacos GP hade jag börjat räkna på ett par eventuella övergångar – trots att jag tidigare har lovat mig själv att inte slösa pengar på transferavgifter, att det bättre att sträva efter en hög medelpoäng under säsongen än att försöka pricka in vinnarna varje helg.

Redan inför Kinas GP satt jag i timmar i min egen lilla simulator för att välja rätt lag; i ett kalkylblad kunde jag mata in förarnas förmodade placeringar i kval och lopp samt hur många tävlingar jag räknade med att de skulle bryta. Programmet räknade ut poängen enligt de krångliga spelreglerna. Eftersom man inte kan vinna eller förlora särskilt mycket på lagdelen motor fick Hispanias billiga motor duga – de såg ut att vara bättre på att ta sig i mål än Lotus och Virgin, dessutom skulle varje tjänad placering från kval till målflagg belönas med 5.000 kronor. Budgetmotorn gjorde det möjligt att gardera med samtliga tre toppstall. Två av dem skulle in i lagdelen chassi, där enbart slutplacering belönas, det tredje i lagdelen depågrupp, vars poäng delas ut efter antalet genomförda varv och inkörda VM-poäng. Red Bull kämpade med dålig tillförlitlighet, Mark Webber hade visat i Melbourne hur man ska köra om man inte ska vinna VM och Ferrari såg helt enkelt inte ut att vara snabbast. Platsen som depågrupp tillföll därför McLaren; bilarna höll till målflagg och både Button och Hamilton var snabba på sitt eget sätt.

I Spanien och Monaco var det tydligt att Red Bull hade ett övertag. Och en dubbelseger belönas betydligt kraftigare till depågrupper än till chassin. McLaren måste alltså ut och Red Bull in, ett byte som måste finansieras med ett annat nedköp. Rosberg mot Sutil. Avståndet mellan Mercedes och täten såg ut att växa, Rosberg hade dessutom blivit utmanad av Schumacher. Sutil såg däremot fortsatt stabil ut. Jag räknade om och kom fram till att de lägre intäkterna från Sutil borde täckas upp av den högre räntan som nedköpet skulle leda till.

Frågan var då, klockan elva på lördag förmiddag, om jag skulle genomföra bytet innan kvalet i Turkiet eller om jag skulle vänta till Kanada. McLarens styrka i helgen var den neutraliserade bakvingen och toppfarten. Red Bulls styrka var den fina balansen och höga farten genom kurva 8. Skulle det verkligen bli en enkel match för Hamilton att segla förbi Red Bull-bilarna om de ständigt drog ifrån strax innan rakorna? Och hur bra skulle Button kunna kvala? Jag tippade dubbelt Red Bull följt av dubbelt McLaren: Vettel–Webber–Hamilton–Button. Och jag genomförde bytet.

Det kändes ganska typiskt det som hände på det 40:e varvet. Två Red Bull längst fram: Webber var i ledningen, Vettel hade tagit sig förbi Hamilton i samband med depåstoppen, Hamilton skuggades av Button. Allt gick enligt planerna tills Webber var långsam på rakan som leder till kurva 12, Vettel var desto snabbare, närmade sig fort, vek ut till vänster om Webber för att komma om, nästan ut i gräset, upp jämsides, förbi, nästan helt förbi, drev in mot höger, bara lite lätt, knappt märkbart ens på teven, in mot Webber som bestämt låg kvar mitt i banan med en dryg bilbredds marginal till gräset på höger sida och banmarkeringarna som de båda hamnade utanför när gummit på Red Bull-bilarnas hjul fick kontakt med varandra. Dubbelt McLaren alltså, och mina chanser att sluta på en hygglig placering i det fåniga managerspelet är nog borta.


Q3-förarnas bästa tid i förhållande till pole position.


De åtta främsta i förar-VM och deras poäng (samt teoretiska maxpoäng) enligt reglementet för säsongerna: 2010; 2003–2009; 1991–2002.